Jag lever ett bra liv, det är iaf något jag vill påstå. Jag har hälsan i behåll, har otroligt fina människor runt om mig, jobbar & tjänar pengar (än så länge iaf), har därmed tak över huvudet och har heller aldrig känt att jag behövt välja bort något utav livets goda. Så, varför så dyster emellanåt, kan man då undra? Ja, för ska sanningen fram har jag lätt att gräva ner mig och använda huvudet som något slags hittepå-blask för att få mig på ännu sämre humör, tydligen. Att glädjas åt det man faktiskt har & är rik på, det är dags att krypa ur skinnet nu och leva för allt det goda. Och när, om inte just i detta nu, är ett bättre tillfälle för det!?

Deep thinking såhär på förmiddagen. Har precis druckit mitt nattsvarta kaffe och ska ta fram dammsugaren & skurhinken nu. Att terapi-städa må ju vara en bra måndags sysselsättning såhär i min ensamhet. :)